Det man inte kan få, får man lösa själv
Jag är ingift i en löparfamilj. Det rådde lite smått panik i mars när coronan var ett faktum och uppdateringar ang. inställda löptävlingar inför 2020 kom som på löpande band. Men vad gör man när man inte kan få det man vill? Då får man vara lite kreativ och skapa. Så min svärfar, svåger och man bestämde sig för att anordna en egen tävling.
Mars maran. Och vem vore jag som jobbar med trädesign dagarna i ända om jag inte designade en fin fin medalj i trä, loppet i ära! Självklart. Så himla roliga att göra! Dessutom snygga att hänga framme på prishyllan (Ja, faktiskt mycket tjusigare och trevligare att ha framme än alla andra 29739 st som min man har i metall, från alla hans väl genomförda tävlingar ;))
Så igår var det dags igen, denna gången min svärfar och Jack på startlinjen. Maj Maran. De hade gjort upp dag, tid och plats, sen var det bara att löpa för glatta livet. Jag, svärmor och barnen tätt efter i bil med picknicken packad och med hejarrop efter vägen.
Målgång med en bukett forgetmigej, medalj och en Miltonkram, väldens bästa förstapris man kan tänka sig om ni frågar mig.
Väl i mål väntade vi in finalisterna. Barnen hade plockat ihop varsin bukett i trädgården, för att räcka över till pappa och farfar vid målgång. Noga blötte vi toapapper, virade runt stjälkarna och plastade in med lite plastfolie för att de skulle stå sig fina ända till mål. Milton var pigg i benen likt kranskullan på Vasaloppet och sprang till löparna med bukett och hängde kring varsin medalj runt halsen.
Första parkett precis vid mål. Farfar i sikte, rask takt mot målgång!
Efter målgång var det fram med de stora fikakorgarna och dags för picknick i gräset, välförtjänt sådan för både löpare och hejarklack.
"Men mamma, jag förstår inte... Varför måste de springa för? Varför kan de bara inte fika ändå?"
Frågade Milton i bilen påväg till mål.
"Då ger de ju oss ett extra tillfälle och anledning till att fira och ta en fika"
....var det bästa svar jag kunde ge honom, och visst verkade han köpa det ganska bra. Väldigt bra 🙈
Vallmodröm och lagomt mallig
Nämen jag drömmer om växthus, blombäddar och långa stråk av vallmo-odling. Har väl jag kommit att bli en grönfingrad Mandelmanns fan?
Jack kom hem med ett fång blommor igår, från vår lokala blomsterhandel. Så fin, både buketten och min man. Visste ni att jag hade tanke på att utbilda mig till florist på gymnasiet? Man undrar ju hur livet hade sett ut då. Men jag ändrade mig i sista
sekund och valde att läsa till fotograf istället, vilket var otroligt roligt och något jag verkligen fått användning för.
Vad hetter de små rosa volangdrömmarna? Så söta!
På gymnasiet var det mest suget efter kreativiteten som lockade till floristyrket, att få dyka ner i ett hav av härliga kulörer att binda buketter av. Nu på senare tid har själva intresset för blommor i alla olika former och själva odlingen
"blommat upp" (hehe).
Det är ju häftigt det där. När man en kall februaridag stått och skakat ur fröpåsen på frön, petat ner i jorden och rått om de, tills nu (eller snart) 4 månader senare, när man barfota ute i trädgården kan gå och kan börja plocka
buketter, jordgubbar, gurkor.... av dessa små små frön. Man blir så himla mallig, samtidigt så fascinerad av moder jord.
Så ett växthus, lite fler rabatter, määääängder av vallmo och rosor samt en fräsig fågelskrämma vore ju himla roligt att pryda vår sommaträdgård med.
Vad dekorerar ni trädgården med?
OH DEER!
"Vad är det för förbaskad låda som ligger mitt i vägen i kattvinden?" Svor jag när jag var på jakt efter dynorna till trädgårdsmöblerna. Kastade ut lådan på golvet och det blev konfetti i form av broderitrådar i alla färger!
Där och då återupptog jag ett av mina allra pilligaste och roligast tant-intressen, broderi.
Det fick bli ett rådjur. Bara för att de är så himla fina. Så är det ju alltid svårt med bilder, att ge den där rättvisan. Jag har använt olika nyanser av brunt och beige för att få till både fläckar och skuggningar, men på vissa bilder ser den nästan
skabbsmittad ut.
...vilket den naturligtvis inte är, min fläckiga lilla Bambi. Ja, jag borde (efter att ha jobbat 2 år som textilslöjdlärare) veta att jag ska använda spännbåge för att slippa skrynkligt slutresultat, men till mitt försvar så låg den i en annan låda, antagligen
mitt i vägen, i en av våra andra vindsgarderober.
Det är ju lustigt när man sitter med något väldigt länge, och väldigt nära. Tillslut tycker man att näää, det här blir väl inte alls bra. Den ser väl nästan ut som en ledsen hund? Men så kom Milton och kröp upp och sa "Åh mamma, har du gjort ett
rårur"? Tack älskade lilla vän. Den lilla bekräftelsen behövde jag precis just nu! ♡
Klickade hem små söta metallhörn från en hobbybutik, blev ju en väldigt söt detalj. Nu ska jag påbörja nästa. Är det något som gör en avslappnad så är det just detta. Pillergöra är meditation.
Den lilla hönsmman i sina blommiga brallor
Den bästa tiden är nu. Det är vi nog alla överens om. Den lilla men ack så lyxiga vardagen med att kunna ha öppen dörr direkt ansluten till trädgården, flytta lunchen ut på altanen och plocka in en bit av trädgården i form av buketter (en salig blandning av både småhandsplockade maskrosor, men även syrén och vallmo). Några som också njuter av att få äta lunch ute och även äta upp en del trädgårdsbuketter är hönsen. Vår alldeles egna hönsmamma i miniformat förser de med lite smarriga rester från vår altanlunch.
Ser ni löpsteget Tilde (bruna hönan) tar när hon får syn på den gula Kockums-grytan? Då vet de att det vankas godsaker!
När vi är ute så får också hönorna vara ute, oftast. Så himla mysigt att ha de strosande runt barnen som far förbi på en och annan sparkbil eller med en fotboll. Nyfikna och nästan aldrig rädda numera, efter att ha haft hönsmamman i miniformat hängande efter sig det senaste året, så länge som hon kunnat ta sig fram på egen hand.
Judith & Judith, aka. the twins.
Snacka om att vi njuter både de som är fjädriga och inte, av lite värme och sol efter några dagars regn! Äntligen! Låt rosorna nu gotta till sig i solen och klättra längs med hela hönsgallret.
Under veckan ska vi försöka bygga rosspaljé bredvid vårt soldäck, för att boa in uteplatsen lite. Ska även olja in däcket om nu vädret tillåter. Men så ska vi se till att bara njuta också, av att vi faktiskt är här nu, vi är mitt i våren med raska steg på väg in i sommaren, alldeles underbart, visst?
Vi flyttade in i vårt hus för ganska exakt 6år sedan, och denna tid på året påminner mig alltid om den känslan. Hur lycklig man var över att ha ett helt hus och trädgård att vistas på och roa sig i. På våren och sommaren blir man maxad husägare, man får liksom ett stort extra "rum" i och med trädgård och altan på sommaren.
