Jag är ingift i en löparfamilj. Det rådde lite smått panik i mars när coronan var ett faktum och uppdateringar ang. inställda löptävlingar inför 2020 kom som på löpande band. Men vad gör man när man inte kan få det man vill? Då får man vara lite kreativ och skapa. Så min svärfar, svåger och man bestämde sig för att anordna en egen tävling.
Mars maran. Och vem vore jag som jobbar med trädesign dagarna i ända om jag inte designade en fin fin medalj i trä, loppet i ära! Självklart. Så himla roliga att göra! Dessutom snygga att hänga framme på prishyllan (Ja, faktiskt mycket tjusigare och trevligare att ha framme än alla andra 29739 st som min man har i metall, från alla hans väl genomförda tävlingar ;))
Så igår var det dags igen, denna gången min svärfar och Jack på startlinjen. Maj Maran. De hade gjort upp dag, tid och plats, sen var det bara att löpa för glatta livet. Jag, svärmor och barnen tätt efter i bil med picknicken packad och med hejarrop efter vägen.
Målgång med en bukett forgetmigej, medalj och en Miltonkram, väldens bästa förstapris man kan tänka sig om ni frågar mig.
Väl i mål väntade vi in finalisterna. Barnen hade plockat ihop varsin bukett i trädgården, för att räcka över till pappa och farfar vid målgång. Noga blötte vi toapapper, virade runt stjälkarna och plastade in med lite plastfolie för att de skulle stå sig fina ända till mål. Milton var pigg i benen likt kranskullan på Vasaloppet och sprang till löparna med bukett och hängde kring varsin medalj runt halsen.
Första parkett precis vid mål. Farfar i sikte, rask takt mot målgång!
Efter målgång var det fram med de stora fikakorgarna och dags för picknick i gräset, välförtjänt sådan för både löpare och hejarklack.
"Men mamma, jag förstår inte... Varför måste de springa för? Varför kan de bara inte fika ändå?"
Frågade Milton i bilen påväg till mål.
"Då ger de ju oss ett extra tillfälle och anledning till att fira och ta en fika"
....var det bästa svar jag kunde ge honom, och visst verkade han köpa det ganska bra. Väldigt bra 🙈