(inlägget innehåller en klickbar reklamlänk till ekobarn.se länst ner i inlägget)
I verkliga livet avskyr jag både hav och båtar. Att placera mig i hytten på ett kryssningsfartyg vore rena tortyren. Tacka vetja träekan hemma i sjön, där kan jag tillbringa flera timmar, men när det kommer till större fartyg eller hav, nej nej nej, då sparkar klaustrofobin i mig bakut!
Och havet. Mörkt, mystiskt och djupt. Man har ingen aning om vad som lurar en bit ner. Valar större än skyskrapor, för mig obegripligt att folk vill dyka i deras revir?!
Därför är jag själv så förvånad över att jag föll pladask för denna postern...
Kanske är det just för att Mrs Mighetto (de som målad den) fångat just den mystiken som skrämmer mig, på ett så vackert sätt. Valen ser lite vänlig ut och båten inte så alls skräckinjagande som de alltid ser ut i mina tankar.
Kanske är det någon slags KBT jag utsätter mig för, när jag planerar att rama in den i en mörk ram, med gulnad gammal passepartout kring och hänga på vardagsrumsväggen. Den är bara så fin! Alla detaljer som dyker upp desto mer man tittar på den. Luftbubblorna i havet. Skuggorna av vimplar i seglet. Vågorna på havets yta.
Klicka här för att komma till postern!