Sommarlovstårtan. En självklar tradition här hemma på Gråbo. Att vi fick avnjuta den i allra ljuvligaste kvällen med låg kvällssol in på altanen igår, kan ha varit den allra bästa starten på denna sommar. Som en kickoff, sommaren 2020, nu kör vi. 

 

 

 

 

Jag gjorde jordgubbsmousse efter rekommendation från min svägerska. Recept från Fridas bakblogg, läskande och frestande att klicka sig in på den. Lär nog beta av några recept därifrån till sommarens alla fikor. 

 

 

 

 

Att jag gjorde den i soyagrädde gjorde den lite mer avslappnad än vanlig grädde. Låt oss kalla det så, avslappnad. Istället för misslyckat rinnig. För god (otroligt!) var den, så misslyckad är inte rättvist. 

 

 

 

 

 

Barnen tog egentligen sommarlov redan sen en vecka tillbaka, men vi firade på riktigt igår, tillsammans med lärar-papsen som nu iallafall har lite semester från ett av sina jobb.

 

Vi promenade tillsammans ner till förskolan för att lämna en liten blomma till fröknarna och önskade en härlig sommar. Milton längtar redan så till hösten, när han ska få börja femårsgruppen. De stora barnen som får åka iväg då och då för att hitta på roliga saker.

Kan inte förstå att min lilla kille snart är en av de stora barnen. Magen fylls av stolthet men samtidigt lite vemod. Vill pausa tiden och bara krama om han lite extra. Puh, tur att vi har en hel sommar framför oss först, innan vi tar tag i hela den där stora-killen-biten. Det blir för mycket för mammahjärtat att bearbeta, sista året på förskola-förbereda inför skola, ja ni vet. Det tar vi sen. Nu ska vi njuta av sommarlov tillsammans ♡

 

 

Pinfärka bilder från ikväll. Lycklig-ända-in-i-själen bilder. Så glad för den där lilla idylliska sjöscenen på baksidan. Ikväll var det alldeles stilla och rosa himmel, det enda som hördes var vinden i buskarna, som viftade undan knotten. En kväll i Juni.

 

 

Med hjälp av lite reglar, hönsnät och rödfärg ska nog vi också få lite jordgubbar i år...

 

 

 

 

Det ser inte ut att vara mycket för världen, vårt lilla trädgårdsland mej oj vilken ren och skär livsglädje det är att få traska barfota ner en sommarmorgon och plocka med ett gäng jordgubbar till frukostflingorna.

 

 

 

 

Katterna har dessvärre fått nyss om att det var ett bekvämt utedass, eller rättarte sagt hade. I helgen byggde vi två odlingsburar, för att skydda de små plantorna. Våga-vägra-bajs-frukost!

 

 

 

 

Nu har jag även planterat ut våra gurkplantor i lilla växthuset. Får hoppas att järnnätterna är förbi nu, så vi även kan få hemmaodlad gurka till taco-fredagarna i sommar.

 

 I mitt inspirationsflöde (på pinterest) just nu kryllar det av olika varianter av kanter på trädgårdsland och rabatter. Våran kant har börjat ge vika efter en och annan krock med gräsklippare, kubbpinne, fotboll, både små och stor-fötter, ja en hel del på dessa 5 år den har agerat trädgårdslands-mur. Jack är dessutom lite inne på att vi ska bygga ut vårt lilla land lite, så vi får väl se vad det slutar med, lite uppfräshning är det nog i behov av iallafall.

 

 

 

 

Småfolket favoritplats sommartid. Förstår de verkligen till fullo. Världens sötaste minihus, en egen glasskiosk och denna utsikt. Minelle dukar upp det där gröna lillbordet med fika flera gånger per dag och Milton håller glasskiosken öppen vid de soliga dagarna. Dreamteam.

 

 

Och se där! Rosorna är planterade vid vår nybyggda spaljé! Pappan i huset tog med familjen på en liten överaskningstripp i fredags och vi kom bl.a. hem 2 röda rosor rikare, ellers snart röda iallafall.

 

Kan vi nu hoppas på att vi tittar tillbaka på just denna bild i slutet av augusti någongång och säger "wow! titta vad små rosplantorna var när vi planterade de i början av Juni, tänk vad de växt sig frodiga under sommaren". Jajajmen, låt oss hoppas på en fin sommar.  

 

Så sitter den där och väntar på att bäddas in av rosor. Spaljén som vi klurat på i snart 3 år (då vi byggde soldäcket). Eller från början var det tänkt ett räcke, sen tänkte vi om, något som skulle ha både funktion och samtidigt boa in fikahörnet av soldäcket litegrann. Ja men rosor såklart, vad annars? 

Vi har samlat stenar från gården, från både slänt och skog. Barnen har konkat de med, de stenar som inte är tunga nog att man riskerar att bli av med en tå om man skulle råka tappa de. Så nu är det lilla katt-smitar-hålet under soldäcket igentäppt med stenar, samt rabatt redo för rosor. Well done, Team Gråbo! 

Så blev det ju lite virke till övers, så jag & Milton byggde oss ett växtstöd. 100% ögonmått och 0% tumstock, och visst blev den väl fin! Duger gott att hålla upp hakan på den rosa lilla rosen som blommar om några veckor. 

Här har den lite väl lång lugg, gräsmattan. I skrivande stund är den faktiskt alldeles nytrimmad och klippt. Får nog ta med mig kameran ut på kvällens trädgårdsrunda med vattkannan. 

Här näst blir det att bygga lock till pallkragarna. Katterna är tydligen otåliga och vill åt jordgubbarna innan de ens mognat. 

 

Vilken tur vi har, som har en "flänga-hit-och-dit-fika-här-och-fika-där-dag" på mors dag.

 

Ja, igår var det alla mammors dag. Jag blev väckt med finaste fukostbrickan inkluderande trädgårdsbukett, levande ljus, de två allra finaste småhand-målade teckningar och paket, bästa starten på dagen. Egentligen tjuvstartade vi redan kvällen innan, med lite grillat och mysmiddag på altanen. 

 

Många tycker att dess dagar, mors dag, fars dag, påsk, jul blir flängiga när man ska hinna med att åka till alla, och visst kan de väl kännas lite kort om timmar. Men det är ju i sin tur väldigt tur. För då har man lyckan att få ha alla dessa nära och kära vid liv och i sitt liv. Jag älskar dessa dagar, en anledning till att få ses. 

 

 

 

Min älskade mamma fick ett olivträd. Nästan så jag behöll det själv i sista sekund, då det stod väldigt fint på skåpet ute i hallen, där jag lät det stå medans jag sprang in efter skötväskan.

Det blev en tvärnit, ni vet när man får syn på något i förbifarten. 

"Jäklans så tjusigt det passade där!"

Så jag får väl införskaffa mig ett eget litet träd inom en snar framtid. 

 

 

 

 

Hon är himla bra min mamma, eller faktiskt den allra bästa. Hon är dock lite halvklurig att köpa present till, vilket är konstigt, eftersom vi väldigt ofta har samma smak på saker och ting. Men det är nog också därför jag har högre krav på mig själv som present-givare då, att jag vill att det ska bli bullseye varje gång. Så vill jag ju alltid ge bort någon typ av personlig pryl för att visa extra eftertanke, så jag gjorde en egengjord present-tag i trä, med inspiration av fantastiska Mrs Mighettos print "Dear kid", samt piffade blomman med lite presentpapper. Så en present som själv skulle velat ha alltså, då brukar iallafall bli uppskattad. Sådan dotter, sådan mor, i presentväg.

 

 

 

Jag är ingift i en löparfamilj. Det rådde lite smått panik i mars när coronan var ett faktum och uppdateringar ang. inställda löptävlingar inför 2020 kom som på löpande band. Men vad gör man när man inte kan få det man vill? Då får man vara lite kreativ och skapa. Så min svärfar, svåger och man bestämde sig för att anordna en egen tävling. 

 

Mars maran. Och vem vore jag som jobbar med trädesign dagarna i ända om jag inte designade en fin fin medalj i trä, loppet i ära! Självklart. Så himla roliga att göra! Dessutom snygga att hänga framme på prishyllan (Ja, faktiskt mycket tjusigare och trevligare att ha framme än alla andra 29739 st som min man har i metall, från alla hans väl genomförda tävlingar ;))

 

 

Så igår var det dags igen, denna gången min svärfar och Jack på startlinjen. Maj Maran. De hade gjort upp dag, tid och plats, sen var det bara att löpa för glatta livet. Jag, svärmor och barnen tätt efter i bil med picknicken packad och med hejarrop efter vägen.

 

 

 

Väl i mål väntade vi in finalisterna. Barnen hade plockat ihop varsin bukett i trädgården, för att räcka över till pappa och farfar vid målgång. Noga blötte vi toapapper, virade runt stjälkarna och plastade in med lite plastfolie för att de skulle stå sig fina ända till mål. Milton var pigg i benen likt kranskullan på Vasaloppet och sprang till löparna med bukett och hängde kring varsin medalj runt halsen. 

 

Nämen jag drömmer om växthus, blombäddar och långa stråk av vallmo-odling. Har väl jag kommit att bli en grönfingrad Mandelmanns fan? 

Jack kom hem med ett fång blommor igår, från vår lokala blomsterhandel. Så fin, både buketten och min man. Visste ni att jag hade tanke på att utbilda mig till florist på gymnasiet? Man undrar ju hur livet hade sett ut då. Men jag ändrade mig i sista sekund och valde att läsa till fotograf istället, vilket var otroligt roligt och något jag verkligen fått användning för. 

 

Vad hetter de små rosa volangdrömmarna? Så söta!

På gymnasiet var det mest suget efter kreativiteten som lockade till floristyrket, att få dyka ner i ett hav av härliga kulörer att binda buketter av. Nu på senare tid har själva intresset för blommor i alla olika former och själva odlingen "blommat upp" (hehe). 

Det är ju häftigt det där. När man en kall februaridag stått och skakat ur fröpåsen på frön, petat ner i jorden och rått om de, tills nu (eller snart) 4 månader senare, när man barfota ute i trädgården kan gå och kan börja plocka buketter, jordgubbar, gurkor.... av dessa små små frön. Man blir så himla mallig, samtidigt så fascinerad av moder jord. 

Så ett växthus, lite fler rabatter, määääängder av vallmo och rosor samt en fräsig fågelskrämma vore ju himla roligt att pryda vår sommaträdgård med. 

Vad dekorerar ni trädgården med? 

    

 

"Vad är det för förbaskad låda som ligger mitt i vägen i kattvinden?" Svor jag när jag var på jakt efter dynorna till trädgårdsmöblerna. Kastade ut lådan på golvet och det blev konfetti i form av broderitrådar i alla färger! 

Där och då återupptog jag ett av mina allra pilligaste och roligast tant-intressen, broderi.

 

Det fick bli ett rådjur. Bara för att de är så himla fina. Så är det ju alltid svårt med bilder, att ge den där rättvisan. Jag har använt olika nyanser av brunt och beige för att få till både fläckar och skuggningar, men på vissa bilder ser den nästan skabbsmittad ut. 

 

...vilket den naturligtvis inte är, min fläckiga lilla Bambi. Ja, jag borde (efter att ha jobbat 2 år som textilslöjdlärare) veta att jag ska använda spännbåge för att slippa skrynkligt slutresultat, men till mitt försvar så låg den i en annan låda, antagligen mitt i vägen, i en av våra andra vindsgarderober. 

Det är ju lustigt när man sitter med något väldigt länge, och väldigt nära. Tillslut tycker man att näää, det här blir väl inte alls bra. Den ser väl nästan ut som en ledsen hund? Men så kom Milton och kröp upp och sa "Åh mamma, har du gjort ett rårur"? Tack älskade lilla vän. Den lilla bekräftelsen behövde jag precis just nu! ♡

Klickade hem små söta metallhörn från en hobbybutik, blev ju en väldigt söt detalj. Nu ska jag påbörja nästa. Är det något som gör en avslappnad så är det just detta. Pillergöra är meditation.

Den bästa tiden är nu. Det är vi nog alla överens om. Den lilla men ack så lyxiga vardagen med att kunna ha öppen dörr direkt ansluten till trädgården, flytta lunchen ut på altanen och plocka in en bit av trädgården i form av buketter (en salig blandning av både småhandsplockade maskrosor, men även syrén och vallmo). Några som också njuter av att få äta lunch ute och även äta upp en del trädgårdsbuketter är hönsen. Vår alldeles egna hönsmamma i miniformat förser de med lite smarriga rester från vår altanlunch. 

Ser ni löpsteget Tilde (bruna hönan) tar när hon får syn på den gula Kockums-grytan? Då vet de att det vankas godsaker! 

När vi är ute så får också hönorna vara ute, oftast. Så himla mysigt att ha de strosande runt barnen som far förbi på en och annan sparkbil eller med en fotboll. Nyfikna och nästan aldrig rädda numera, efter att ha haft hönsmamman i miniformat hängande efter sig det senaste året, så länge som hon kunnat ta sig fram på egen hand. 

Judith & Judith, aka. the twins. 

Snacka om att vi njuter både de som är fjädriga och inte, av lite värme och sol efter några dagars regn! Äntligen! Låt rosorna nu gotta till sig i solen och klättra längs med hela hönsgallret. 

Under veckan ska vi försöka bygga rosspaljé bredvid vårt soldäck, för att boa in uteplatsen lite. Ska även olja in däcket om nu vädret tillåter. Men så ska vi se till att bara njuta också, av att vi faktiskt är här nu, vi är mitt i våren med raska steg på väg in i sommaren, alldeles underbart, visst? 

Vi flyttade in i vårt hus för ganska exakt 6år sedan, och denna tid på året påminner mig alltid om den känslan. Hur lycklig man var över att ha ett helt hus och trädgård att vistas på och roa sig i. På våren och sommaren blir man maxad husägare, man får liksom ett stort extra "rum" i och med trädgård och altan på sommaren.  

 

Att man kan bli så löjligt lycklig över allra första trädgårdsbuketten... trots att halva är plockad från granngårn, haha. Tur att grannarna är mina föräldrar så det inte blir någon slags grannfejd om buketterna. 100% tillåtet tillträde på blomängen. Lovar. 

 

 

 Våren är mer välkommen än någonsin nu, på många sätt. Inte minst med tanke på coronakrisen. Mitt i allt elände kan vi iallafall få glädjas av lite trädgårdsbuketter, plusgrader och ljus. 

Är så tacksam att bo som jag gör just nu, att kunna rota runt på gården utan smittrisk, ha skogen som granne och ha ett jobb hemma.

Vi glädjs åt att grenar börjar knoppas, gräs börjar bli grönt och fjärilar börjar vakna. Naturen som inte stannar upp för virus. 

 

Det är något med påsken. Den kommer liksom hand i hand med våren, den bjuder på några extra lediga dagar, den ger tid för att umgås och den är ändå kravlös. 

 

För oss blev faktiskt påsken nästan som vanligt (trots den onda bacillen som han säger Milton), förutom kortare påsk-kärringsrunda (de äldre grannarna får ett extra påskbrev nästa år istället ) och inget påskbesök hos barnens gammelmormor, hon ska få en påskpresent på dörren istället ♡

På fredagmorgon började vi dagen med äggjakt, då hade påskharen (aka. farmor & farfar) lämnat en målad skattkarta i MiniGråbos brevlåda. Milton följde den till punkt och pricka, som ledde de fram till stora skatten precis vid grillplatsen här hemma på gården. Lördagsgodiset kirrat och klart!

 

På lördag var det dags igen, men då var det pyssel-mama herself (inte varje dag jag kallar mig det..) som ordnade äggjakt nere vid MiniGråbo. Tillsammans med äggjakts-kitet fick Milton och Minelle leta efter påskharens morötter... 

 

 

...som leddde fram till skatten. Ett påskägg fyllt med kinderägg (mina barns stora kärlek i livet) och en varsin påskpresent. Vi försöker hålla ner vårt bidrag till godiskonsumtionen på påsk för vi vet hur givmilda våra nära och kära brukar vara på den fronten, därför får de istället lite godis men också en varsin liten present. 

 

Milton älskar dessa små uppdrag. Gör mig lite extra lycklig, då jag älskar att hitta på dem. Jag har längtat hela mitt liv på att få orda skattjakter åt mina framtida barn. Nyp-i-armen-ögonblick.

 

 

Milton, Minelle och Tilda. Tre nöjda skattletare. Tilda är dockan om ni undrade. Dockan som följer med på allt som Minelle kan tänkas hitta på.

 

 

 Legoooo! Båda barnen älskar småpill. Vi köpte faktiskt denna (klicklänk) till Minelle. En chansning då vi som sagt vet att hon allra helst leker med minimala saker (hon älskar bl.a dockskåpsmöbler och brorsans smålego) och vilken fullträff! Vi får te serverad i dessa 4 mm små kopparna dagarna i ända, teparty tillsammans med "raaaaawwr" som hon döpt odjuret till. Att själva slottet  ligger i en bärbar bok är en genialisk uppfinning. Förvaring och lek i ett. Måste vart en förälder som skapat just den legomodellen, haha. 

 

Nä, ingen pippi var särskilt sugen på glass. Fegisarna sprang in i hönshuset.

 

 

Efter lite glasscafé tog vi årets första lunch på altanen. Alltså det pirrar i hela kroppen när jag tänker på att det här är startskottet på en (förhoppningsvis) låååång tid av värme, sol, grönska och vardagslyx. För mig maxar kreativiteten när vi går mot dessa ljusa tider.

 

 

Barnen jublade när gungan kom fram på altanen igen. Jag smög fram den när de var mitt uppe i leken, hann sätta mig med kaffekoppen och njuta i 5 min... då fick barnen syn på den och jag hamnade istället i en korgstol, vid bordet. haha. Men då kunde jag måla mig en ny månad till kalendern i kontoret. 

 

 

Tadaaa! 

 

 

Bullet journaling - i sin allra enḱlaste form. Älskar den här gröna kalkfärgen på kontoret. Hade en skvätt färg kvar över så jag har fortsatt och målat ytterligare en vägg här hemma. Det är tur att det är tid för uteprojekten nu, annars kanske jag hunnit måla om hela insidan grön, haha. 

 

 

 

 

 

Ja, ni får tillåtelse att kalla mig aningen omodern men tacka vetja papper! Jag är den sorten som fortfarande använder papperskalender och anteckningsblock, odigitalt! Köpte mig ett alldeles nytt pappersblock senast i torsdags, för att den förra nu var utskriven.

 

 

 

 

Med plats för anteckningar från möten och idéer. När jag får en idé vill jag snabbt få ner den, bildligt i form av en slarvig skiss eller i ord. Det kan vara allt från en skiss till ett verk för Nell & the lion, en blogg idé eller en fotoidé. Detta lilla blocket hade dessutom flikar för olika kategorier. Aaah! organiseringshjärtat hoppar ett extra skutt. 

 

 

 

Nu till det jag ville visa er - jag har pimpat den! Som jag skrev, tacka vetja papper! Är det något gott råd jag vill ge så är det att aldrig slänga tapetrester! Som jag har fått använing för mina överblivna rullar till mycket! Och nu även till att pimpa ett tråkigt block!

 

 

Det tog mig några enstaka minuter att måla av fram och baksidan av blocket på en bit tapet och sedan skära ut med en liten kniv! Och ja, det lilla gjorde stor skillnad. Helt klart mer Malin än en svart plast. Mer inspirerande. Det lilla i livet vet ni, det lilla ♡

 

 

 

 

Tanken slog mig idag, när jag hade 5 olika bollar i luften samtidigt, en hög av kreativt kaos utspritt på ett helt matsalsbord och en lunch som hunnit kallna i micron. Jag är en riktig jobba-hemma-rookie. Det tar ändå ett tag att få in nya rutiner. Minelleskling har nu gått på förskolan sen i början av Mars, men eftersom baciller och annat har kommit emellan så har första tiden blivit lite hattig. Det har varit mycket bollande av jobb och småkidsen hemma nu till en början. Men idag var de båda barnen på förskolan och jag fick massa gjort.

 

 

 

 

Det är ju bara det här med.... vart ska jag börja? Jag har börjat göra en att-göra-lista kvällen innan. Det glömde jag igår och då slutar det med detta - allt på en gång. Som att välja band, fota produktfoton på ett litet hörn, skära ut emballage, färdigställa beställningar och i bakgrunden ha lite Jonna Jinton rullandes på youtube. 

 

 

 

 

 Någonstans i detta kaos så blir saker och ting faktiskt färdigställda. Men en liten ny insikt idag - det här med att-göra-listan kvällen före är ett vinnande koncept. Timmarna tickar på galet fort när jag kommer i ett jobb-flow. 

 

 

 

 

Och så slår det mig att wow, tänk att jag får möjlighet att ägna mina dagar till just detta. Bara det har jag liksom inte hunnit smälta än. Jag älskar det. Varje del i att driva mitt egna företag, allt från att skära ut små kartongskivor som ska sitta bakom påskäggen, till att limma ihop ett verk till kund. Att sakta få växa fram. Älskar det! Jag hoppas att jag kan titta tillbaka på detta inlägg om några år och tänka på just detta och minnas känslan, vilken resa och utveckling, där allt började.

 

 

 

I skrivande stund (20:01) så är det fortfarande ljust ute. Wow så fantastiskt skönt, lugnande och välbehövligt. Plötsligt får vi flera timmar längre dagar. Plötsligt känns det mer naturligt att vara utomhus och greja tills klockan är långt in på kvällen. Det är vår och vi har det allra gosigaste och ljuvligaste tid precis just nu framför oss. Skön känsla. Säsong "Mini Gråbo på glänt " är nu även igång! Under hela helgen har vi öppnat upp lekstugan för lek, dörren på glänt och Minelle plockar in och ut med fikat på den lilla altanen. 

 

 

 Granriset byttes ut mot de blommande pelargonerna (oja tvära kast, inget mellanting!), de små trädgårdmöblerna intar plats på minialtanen och ingen är lyckligare än Minelleskling. Fick hon så skulle hon nog flytta ut. Hon har längtat hela vintern.

 

 

Nu har hon även upptäckt kassa-apparaten som gammelfarmor fyndade åt barnen på loppis förra sommaren. Så nu vet vi ju vem som kommer sköta glassförsäljningen i Gråbo kiosken i sommar. Kanske inte blir de billigaste glassarna (så som hon slår på knapparna) men nog de godaste. 

 

...och med bästa fikautsikten!

 

 

Så många timmar jag redan hunnit sitta på dessa (liiite för små för en mammarumpa) stolar och njutit av en och annan träglass, luftkaffe och tygtårta. Jag och Jack blir så bortskämda och servade av barnen i dessa stolar. Njuuuuter. Av alla projekt och renoveringar vi gjort är dett lilla minihus (inkl kiosk och altan) det absolut bästa. Barnen är bara 4,5 och 1,5 år gamla och de har redan hunnit ha så himla roligt och timmar av lek i MiniGråbo. I sommar ska vi ha grillkväll, kräftfest, kalas och en massa roligt här, tjohooo som jag ser fram emot det ♡

 

 

Fantasi är viktigare än kunskap, sa en smart grabb med ständig morgonrufs (A.Einstein) en gång i tiden. Håller med, allmänbildning i all ära men ärligt talat - det här med nämnare, täljare, hårda och mjuka vokaler. Överkurs. Har nog aldrig riktigt fått användning av att kunna vad som är vad. Fantasin däremot och förmågan att kunna föreställa och skapa har varit både en rolig hobby och ibland överlevnad i alla mina levda dagar.

 

 

 

 

Man skulle kunna säga att skapande för mig handlar om överlevnad hela dagarna, eftersom det är mitt jobb, mitt levebröd. För att få in pengar så måste jag få ideer och skapa, absolut inte mig emot! Faktiskt bästa tänkbara! Eftersom det råkar vara det jag är bra på och tycker är det roligaste som finns.  

 

 

Man kanske kan tro att jag blir less på det skapande och inte vill skapa mer än i jobbet men icke! Har alltid något "projekt" även vid sidan av. Senare färdigställda är ett par pappersburkar som jag tyckte kunde komma till nytta! Så vad kan man skapa av det? 

 

 

Trummor! Följde en guide på CChobbys hemsida. Den lilla trumman färdig, bara den stora kvar nu! Så fin detalj och förvaring inne i barnens lekrum. Nästan färdigställt...

I maj är det 6 år sen vi flyttade in i vårt älskade hus. Vi har nog varit och petat in en list, tapetserat en vägg eller målat ett hörn i varje liten vrå i vår Villa Gråbo, endel rum är t.om inne på sin tredje renovering, inte alls rastlösa människor, hehe. Köket var ju ett av de rum som vi renoverade först av alla och är fortfarande så nöjda med det. Förutom den där lilla lilla detaljen som bara skulle vara "sålänge" ett litet tag ni vet.. Jag avskyr ordet, ryser i hela ryggrade. Sålänge. Det där sålänge blev nästan 5 år....

 

 

...Tills jag en helt vanlig onsdag förmiddag, sisådär vid 10:30-tiden står och sköljer en gryta och tänker "undrar om de där kakelplattorna sitter fast hårt, eller om de faktiskt bara ramlar i näven när man börjar bryta i de?"

 

 

10 minuter senare ligger halva kakelväggen på diskbänken. De första 5 plattorna ramlade i näven på mig, men de anra bröt jag lös med en skruvmejsel. Skickade ett mms till Jack "Ojdå, skulle bara pilla lite..." haha. Han blir inte längre förvånad över nått. Kanske borde jobba lite på impulskontrellen. Eller nä, samlade ju för tusan mod i nästan 5 år för att börja bryta i första plattan. 

 

 

Så nu, 5år senare har "såläge-kaklet" bytts ut till pärlspont och JA! Så himla mycket bättre och så snabbt fixat (tack till min älskade man för både tålamod och dina snickerikunskaper! PUSS♡) att man än en gång kan konstatera att det där ordet som man slänger sig med (sålänge) är bara att skrota. 

 

 

Vi var inne på att byta ut vår diskoho i aluminium mot en nedsänkt porslinsho, men denna känns mer praktisk. Det är gansla ofta jag slänger mig med jordiga krukor, kladdiga haklappar eller nymålade grejer att det faktiskt bara kändes dumt att byta ut den. 

 

 

Jag är tillbaka. Nu bloggar jag på min gamla, älskade lilla skötebarnsblogg, igen. Fast under helt vanliga adressen www.villagrabo.se, för att inte göra det avancerat. Alltså för er, endast designen som är annorlunda, men med arkiv ända tillbaka till 2011. En flytt från tidigare bloggen är under process, så att arkivet mellan Juni 2016 - Mars 2020 kommer med också. 

 

När jag och Jack låg nedbäddade i soffan och bläddrade och scrollade bland gamla minnen på denna blogg igårkväll så kände jag hur jag tappat bort det riktigt roliga med att blogga och tappat Malin-nischen efter vägens gång. Att jag nästan fått krystat fram (vad jag tror ska vara) intressanta inlägg. Jag har influerats alldeles för mycket av influensers på senaste tiden att jag nästan glömt bort vart allt startade, på denna blogg, 2011. 9 år sedan. Jag minns fortfarande allra första inlägget. Bara sådär direkt fångat ur vardagen. Här har jag skrivit om de allra största och minsta händelserna i livet, från mitt perspektiv, ingen annans. Med grunden i fotografi och skapande. Mina allra käraste intressen sen måååånga år tillbaka. Så fint att få fånga dagarna med foton, att se och minnas tillbaka på. Och att blicka tillbaka i bloggen inspirerade mig väldigt mycket. Det jag då tyckte bara var mitt egna trams inser jag ju nu, att det faktiskt är väldigt välgjort och inspirerande. Och att lilla jag hade sponsrade, betalda inlägg så tidigt som 2013 (?!) hallå, vem försöker jag lura, jag var ju blogg-queen på den tiden!

 

Men jisses. Mycket rosa och gulligull på denna blogg ändå? Nu är jag ju ändå 27, kan man ha de så då? Ja, för tänk det kan man. Jag lovade ju mig själv det alldeles nyss. Malin-nischen ska finnas där. Och jag gillar ju rosa gulligull. 

 

Känns som att komma hem. Hoppas ni vill kika in här och hälsa här då och då!